Ni behöver inte läsa, Måste bara skriva av mej..

Jag har aldrig riktigt haft känslor för någon, då menar jag alltså på riktigt. Jag har varit "kär", typ träffar en person, han ser bra ut, verkar snäll, han tycker om mej, då tycker jag om honom. Riktigt så är det väl inte, men ni fattar kanske hur jag menar? Det har liksom aldrig varit på riktigt, känslorna som jag trott varit äkta har gått över så himla fort, som att jag knappt hunnit räkna till 10.

Jag önskar att det var samma sak nu, att jag bara kunde glömma det här. Men det går inte, och är så jävla jobbigt. Det tynger ner mej hela tiden, vill bara gråta ut allt som finns där inne. Det är så sjukt. Jag trodde det skulle vara samma sak den här gången, att det bara var att "gå vidare". Jag har försökt tänkt på andra, och det har nästan funkat och det har känts bra igen - tills jag sett dej, eller tänkt på dej igen. Du är över allt, jag vill inte se dej. Jag okrar inte. För det är förjävligt, jag känner dej nästan inte.. Men det känns som att några veckor varit så mycket mer än så.

Jag har nog inte träffat någon som dej, jag märker alltid något fel. Det finns alltid något jag stör mej på. Men inte en här gången, och stunderna med dej har varit så jävla mysiga. Jag kommer ihåg hur sjukt glad jag var när jag gick hem efter att vi träffats. Och det går inte att sluta tänka på det. Ditt leende, hur du kollade på mej, hur du pratade med mej. Det finns så mycket. Du har glömt mej, antar jag, så jag antar att det är min tur nu. Jag försöker.

Jag fattar inte varför jag känner såhär, varför det ska vara så jävla svårt!...

Om en stjärna tändes för varje gång jag tänkt på dej, skulle natten vara ljusare än dagen..
Jag älskar dej.