.. kan gå och ta sig någon stans och gräva ner sig själv. kan man säga så?
Kul, riktigt kul var det. Fick sitta på bänken hela matchen förutom ca 5 minuter, men nej -
alla skulle få spela även om vi va så många. Men skit kul. Och ännu roligare var det att vi
förlorade med 5-2. Möter samma lag på söndag igen. kul.

Nu har jag ialf kommit hem, har varit med Ella och Josse. Vi gjorde inte så mycket, satt och snackade mest.
Och fyfan vad jag hatar att jag är så jävla sällskaps sjuk! När jag är med någon som får mej att tänka på annat mår jag bra, då kan jag va rätt glad faktiskt. Innan jag kom hem mådde jag faktiskt rätt bra. Men så fort jag är ensam känner jag hur känslorna bara pressas fram genom magen upp mot halsen. Jag hatar det. Jag hatar att vara ensam. Det är så jävla jobbigt att somna på kvällen helt ensam, och när man vaknar verkligen hoppas man att det faktiskt ska ligga någon brevid och när man öppnar ögonen ser man att det bara är täcket som ligger där.

till en speciell person [som lär fatta att det är riktat till honom/henne/det]:
Snälla, säg det till mej. Jag blir hellre sårad, tar nya krafter och går vidare. Hittar någon annan, någon som får mej att må som du får/fick mej att må. Istället för att gå runt och hoppas, hoppas på att det faktiskt finns en chans.
Jag vet att det inte gör det, att det aldrig kommer bli så. Men jag kan inte insé det för mej själv. Även om det gör ont, snälla.. säg det. Jag behöver höra det från dej. För du vet. Du vet att det aldrig kommer bli så.


Nu ska jag se om min kära mor som jag älskar gånger 1000 kan muntra upp mej.
puuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuussisar. Eller så säger vi bara hejdå? Jo, så blir det. Ciao.